#1 Explorer Belt BeNeLux – ”Äventyr som alla bör få uppleva!” Rebecca berättar

Jag hör inte längre fågelsången, allt jag hör är mitt bultande hjärta, slag för slag. Riktigt känner en svettdroppes färd längst med min ryggrad. Blodsmaken i munnen.
”Jag vill dööö” ropar jag ut i den fridfulla, luxemburgiska skogen. Till svar får jag av min parkamrat som hunnit flera meter framför mig:
”Becco, det är ju coolt!”
Det är nu så brant att jag är tvungen att krypa för att inte ramla baklänges, lutar jag mig bakåt för mycket med den packningen som jag har på ryggen vet jag att det är kört.
”Nej, det är inte coolt! Det är fruktansvärt!” skriker jag tillbaka samtidigt som jag om och om igen ställer mig frågan varför vi valde den här vägen.

När vi en stund senare nått toppen av mardrömsbacken och jag fått tillbaka andan och livslusten ser jag mig omkring och kan inte låta bli att utbrista:
”Det är ju hur coolt som helst!”

Vi befann oss över trädtopparna och med solen i ögonen såg vi ut över staden som vi några timmar tidigare befunnit oss i. Det kändes mäktigt. En känsla som inte kan beskrivas. Samma känsla som jag har varje gång jag tänker tillbaka på vår upplevelse, vårt Explorer Belt.

Det mesta var någon gång jobbigt. Att gå vidare trots att fötterna bultar. Att ta på sig den ibland alldeles för tunga packningen. Att läsa och förstå sig på kartan som inte alls verkade logisk. Att komma på vad man skulle laga för mat. Att hitta någonstans att bo när kvällen närmade sig. Att försöka kommunicera med människor som bara pratade franska när man själv inte gjorde det. Men samtidigt var det även det som gjorde EB så oerhört roligt och unikt.

Här besöker vi en skola och skapar ett konstverk
tillsammans med eleverna. De tyckte det var riktig
spännande med svenska scouter på besök!

Så pass mycket att jag och min parkamrat Moa som skadade foten när vi knappt kommit halvvägs valde att fortsätta sista EB-halvan utan tält, hon med kryckor och jag med packning för båda. Folk vi träffade tyckte att vi var galna, undrade varför vi inte bara hoppade av istället?! Men när vi fick chansen var det ingen tvivlan om att vi ville fortsätta, trots att vi visste hur jobbigt det hade varit och hur mycket jobbigare det skulle bli. För vi kunde se tillbaka på hur kul vi haft det och allt vi upplevt och kunde bara föreställa oss hur mycket mer äventyr vi hade framför oss. Och inte en enda gång ångrade vi oss.

EB var precis som livet, det blir vad man gör det till. Även ett levande bevis på att man aldrig ska ge upp. För trots att vägen dit var jobbig så är känslan att befinna sig över trädtopparna, bland stjärnorna, värt det. Så trots det att EB kan låta skrämmande jobbigt är det ett otroligt lärorikt, meningsfullt och inte minst ett fantastiskt roligt äventyr som alla bör få uppleva!

160 kilometer gångna och ÄNTLIGEN framme vid målgången Beaufort i östra Luxemburg.

/ Rebecca Söderberg, som gick EB med Moa Lardner

Det här inlägget postades i Explorer Belt, Internationella läger, Reseberättelser, Rover, Utmanare av Scouterna Internationellt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>