Explorer Belt Ungern – Gustav berättar


Det är väldigt svårt att göra upplevelsen Explorer Belt Ungern 2014 en rättvisa genom att skriva några snabba ord om det. Genom ett Explorer Belt kommer man så oerhört nära ett land och ett folk, man får lära känna människor och se deras kultur på ett sätt som en vanlig resa aldrig kommer ens i närheten av.

Vi som var med dessa tre veckor i Ungern har fått lära oss otroligt mycket om hur Ungern som land är. Jag ska helt ärligt erkänna att jag knappt visste någonting innan jag åkte, Ungern är liksom inte landet man väljer som fördjupningsarbete i femman (eller när man nu läste om Europas länder). Nu däremot, tycker jag mig ha en ganska bra bild av vad som är Ungern. Kort kan man sammanfatta Ungern som varmt, salami, åkrar, paprika och dålig engelska.

En typisk vandringsdag i Ungern kunde se ut ungefär såhär: Vi vaknar i vårt alldeles för varma tält. Tältet är varmt denna morgon också, eftersom vi igårkväll, precis som kvällen innan det, glömde tänka på att ställa tältet där det kunde tänkas bli skugga morgonen efter. Till frukost serveras (om man har tur att bli serverad frukost av sin värd) salamimackor. Den Ungerska salamin är ofta lite mjukare och röd-orange i färgen av all paprika samt ytterst välsmakande. Efter frukosten väntar avskedet och den språkligt avancerade utmaningen att tacka så mycket för gästfriheten.


Just språket var en genomgående utmaning under vandringen. Endast 13 % av Ungerns befolkning pratar engelska. Dessa 13 % är då unga personer boende i Budapest. Alltså inte de vi stötte på under vår vandring. Visst fanns det en här och där som kunde klämma fram något ord, men överlag var nivån mycket låg. Dock pratar en del av de landsortsborna tyska. Något som vi svenskar i alla fall inte har omöjligt att förstå och kommunicera en aning med. Om ens värd inte visade sig prata någon av ovan nämnda språk blev det ofta jobbiga situationer. Till exempel var jag med om mer än en gång att mina försök att förklara att jag inte
dricker kaffe tolkades som att jag väldigt gärna ville ha kaffet de erbjöd. Helst med stora mängder socker också. Så länge de språkliga förbistringarna håller sig på den nivån är det såklart mest roligt. När vi mötte en person som vi ville söka kontakt med försökte vi oftast först med ”Do you speak english?” När detta inte fungerade (oftast) klämde vi ur oss ett litet ”Sprechen Sie deutsch?”. När inte heller detta gav något resultat hände det att det yttrades ett frustrerat ”Men svenska då?” från vårt håll. Oftast fick det då bli kommunikation med teckenspråk. Man tänker kanske inte på det till vardags, men bara med enkla tecken och pekande kan man få reda på ganska mycket. Ungrare är dessutom extremt kommunikativa, de vill verkligen förstå vad vi menar med våra pekningar och konstiga engelska ord, och göra sig förstådda med sina pekningar och ännu konstigare ungerska ord.

När vi väl krånglat oss genom den språkliga övningen att visa tacksamhet för deras otroliga gästfrihet bar det ut på de ungerska landsvägarna. Vi vandrade genom 

ett landskap som till utseendet mycket liknar Skåne. Det är till den absolut största delen odlat. Skillnaden mot Skåne är att man odlar solrosor istället för raps och majs istället för potatis. Skåne blir aldrig heller så fruktansvärt varmt som det kunde bli vissa dagar. Man inser snabbt att underdagens varmaste delar går det inte att vandra i någon högra hastighet. Dessa timmar då temperaturen ofta överstiger 35° lämpar sig bäst för en paus. Gärna med en glass och budgeten tillät det.

Framåt kvällen då det svalnat en aning i luften började det bli dags att leta efter någonstans att spendera natten. I småbyarna på den ungerska landsbygden är det oerhört populärt att ha hund. Gärna en vakthund, som skäller mycket på stackars svenska scouter. Vart man än gick så hoppade det fram en hund som skällde aggressivt mot oss från sin sida av staketet. Det var stundtals ganska obehagligt och inte direkt en inbjudande atmosfär. När man väl kommit in i ett hem och betraktas som gäst är dock atmosfären en helt annan. Till och med hunden är gästvänlig då. 
Just den enorma gästfriheten som vi mötte är fantastisk. Som gäst gör de verkligen allt för en, vilket är bekvämt men väcker också en del frågor. Hade jag gjort såhär? Hade jag släppt in svettiga illaluktande scouter hemma hos mig, lagat mat till dem, lånat ut handdukar och wi-fi lösenordet? Jag hoppas innerligt att jag hade det, men innan äventyren i Ungern var nog sannolikheten mycket mindre än vad den är idag. Jag har verkligen lärt mig värdet i sann gästfrihet, något som vi i Sverige kanske behöver öva en aning på.

Ytterligare en fundering som uppstår när man bor hemma hos någon är den ekonomiska. Ungern är inte ett särskilt rikt land, 2l Cola kostar 8kr på Coop som exempel för att beskriva prisbilden och lönerna är naturligtvis därefter. Jag hade dessutom turen att få bo hos alla samhällsklasser. När man då ligger där i sitt tält på kvällen efter att ha blivit bjuden på ett skrovmål, alldeles gratis, hände det att jag reflekterade över det faktumet att jag betalat (inte själv som tur var, tack till fonderna som gav mig pengar) mer än vad min värd troligtvis tjänar om året för den här vandringen. Sen kommer jag och ber om att få bo och äta gratis hos dem. Det är en väldigt konstig känsla, som både gör en skamsen och oerhört lycklig för den platsen i världen jag råkar ha turen att vara född på.

Jag och mina två vandringskamrater (vi gick tre större delen av vandringen, av olika anledningar) hade turen att en kväll råka springa rakt in på ett litet scoutläger. Vi reflekterade efteråt över hur oerhört hemma vi kände oss enbart på grund av att de vi hamnade hos hade halsdukar av scout-typ på sig. Direkt kände vi att vi var hemma, typ. Scoutlägret var en häftig upplevelse, vi fick delta både på en ceremoni med halsduksutdelning och invigning av de yngsta scouterna, ett lägerbål med tema drömmar och tidsresor och en massa annat. Vi satt en lång stund och diskuterade skillnaderna mellan svensk och Ungersk scouting med en engelsktalande ledare. I Ungern är rangsystemet mycket tydligare än i Sverige. Olika ledarutbildningar inger direkt olika mycket auktoritet bland de övriga ledarna. Religionen sätter också en större prägel på scoutingen än vad jag som scout utan koppling till någon kristen samverkansorganisation är van vid. Trots dessa skillnader kunde vi konstatera att det mesta var väldigt likt ett svenskt litet läger.

Explorer Belt har fått mig att reflektera väldigt mycket, dels över andras levnadssituationer men nästan ännu mer över min egen. Jag har lärt mig uppskatta mycket i min tillvaro som jag kanske inte såg innan. Dessutom har jag lärt mig oerhört mycket om ett nytt land samt träffat en en massa härliga scouter från hela Sverige.

Så om du får chansen, gå Explorer Belt 2015! Vad jag vet är det UK och Slovakien som står på agendan.

Gustav Hertz


Det här inlägget postades i Explorer Belt, Reseberättelser, Rover av Scouterna Internationellt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>