Från Skåne till Lima på klimatkonferens #3

Idag är fredag, arbetsveckans slut för min del och sista gången jag får min observatörsbricka scannad när jag lämnar COP20-området. Hur ska jag kunna beskriva konferensen? Den är ett internationell mini-stad uppbyggt av vita tält i mitten av Lima. Dess mystiska invånare rör sig med snygga kläder, självsäkra miner och bestämda steg omkring på området, det syns på håll att de har en destination och ett syfte. En massa saker pågår samtidigt: förhandlingar, dialoger i plenum, möten, föreläsningar, utställningar och aktioner, och trots värmen verkar ingen ta siesta. Överallt serveras det gratis snittar och drinkar, och varje liten skugga i gräset utomhus är paxad av någon observatör som halsar kaffe och knappar frenetiskt på sin dator. COP20 är en minst sagt intressant plats.

Att få delta på COP andra veckan har både sina för-och nackdelar: Å ena sidan sker de slutgiltiga diskussionerna, förhandlingarna och överenskommelserna just den här veckan, men å andra sidan är de för det mesta bakom stängda dörrar.

I plenum får man som observatör (jag) i alla fall sitta med. Topp 3 bästa minnena från ministerdialogerna och förhandlingarna i plenum är helt klart:

1. När miljöminister Åsa Romson talade om vilken utgång Sverige vill se av förhandlingarna.

2. När en i Kinas delegation satt och sov under deras replik.

3. När min peruanska scoutvän Angela sa ”It smells like cheviche in here” (cheviche = Perus nationalrätt, rå fisk marinerad i citron)

Knäckfrågorna

Så vad handlar förhandlingarna om? Vilka är frågorna som splittrar världens länder? Jag ska försöka förklara några.

Finansiering – I Köpenhamn, på COP15, kom man överens om att världens i-länder ska bidra med pengar till fonden the Green Climate Fund, som ska finansiera projekt i u-länder för att sänka deras utsläpp och anpassa deras samhällen till förändringarna i klimatet. Varje år fram till 2020 skulle fonden fyllas med 100 miljarder dollar. I skrivande stund har fonden allt som allt lovats strax över 10 miljarder dollar. Det kallas både framgång och skandal, beroende på vem som talar. Framgång för att det är mer än ingenting, skandal för att det är otroligt långt från den summan som lovats.

Adaption (=anpassning) – Det finns också en fond som kallas the Adaption Fund, vars pengar ska ges särskilt till de mest utsatta ländernas arbete med att anpassa sig till klimatförändringarna. Särskilt Afrikas länder och små önationer pushar på för detta, eftersom de drabbas hårdast. I skrivande stund ekar fonden tom, men under COP20 har vissa länder tagit visst ansvar och lovat fonden nya pengar (men tyvärr långt ifrån tillräckligt).

Mitigation (=mildring) – Det här handlar om hur mycket var land ska minska sina utsläpp med.

INDC (=Intended Nationally Determined Contributions) – Detta är förslagen som länderna presenterar och som förhandlas fram på vad de ska åta sig att göra. I ett framtida avtal blir dessa åtagande (förhoppningsvis) bindande, och därför bråkas det mycket om ifall de ska inkludera bara mitigation, eller också finansiering, adaption, med mera.

(Minskningar före 2020) – Jag har satt den här rubriken inom parantes för att den verkligen hamnat i skuggan under COP20, trots att den är superviktig. Våra utsläpp måste minska kraftigt här och nu, men avtalet som sluts nästa år i Paris börjar gälla först 2020. Knepigt.

Det bråkas om ännu mer faktiskt, men nu har du ganska bra koll!

Fredagsmys

Som sagt så är det fredag, men för förhandlarna och ministrarna blir det inget fredagsmys, för förhandlingarna har förlängts och kommer fortsätta i natt och imorgon. Ingen part vill ge med sig men samtidigt vill de flesta nå ett avtal, så alla kör chicken-race. Jag måste erkänna att jag är väldigt orolig över vad som ska hända i natt och imorgon, det är så otroligt mycket som står på spel. Kommer förhandlingarna kollapsa? Kommer avtalet bli skitkasst? Det såg inte så bra ut när jag lämnade plenum. Då var alla oeniga, och ordförande utlyste rast för att alla skulle kunna förhandla i sina grupper och komma tillbaka med mer flexibla ståndpunkter. När rasten var slut kom i stort sett alla tillbaka med exakt samma ståndpunkter. *DJUP SUCK*

För dig och mig finns det inte i alla fall inte så mycket mer att göra än att vänta och fredagsmysa.

Kramar från Lima,

Linnea Andersson





Det här inlägget postades i Konferenser, Påverka världen, Reseberättelser, Rover, Samhällsengagemang, WOSM av Scouterna Internationellt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>