Från Skåne till Lima på klimatkonferens #4

Det är mitt sista inlägg på bloggen, och min sista dag i Peru. Nu tar äventyret slut, och jag måste säga hejdå till de fantastiska människor jag mött här. Inga mer julgranar överallt fastän det är i mitten av sommaren, inga mer kindpussar, ingen mer mango till frukost och ingen mer scoutklädsel 24/7. Jag åker hem från ett klimattoppmöte som inte blev som jag och så många andra hoppats på, till ett Sverige där det tydligen utlysts nyval. Känslorna är blandade. Det är mycket att ta in. Men varje avslut är ju också början på något nytt. Och att kämpa för människans framtid här på jorden känns viktigare än någonsin.

Dags för sista snabbkursen, den här gången om resultatet av de utdragna förhandlingarna på COP20. Jag ska vara helt ärlig med vad som är produkten av mötet blev: en alldeles för svag text. Besvikelsen jag kände när jag läste den var stor. Det mest positiva är att förhandlingarna inte kraschade, utan att man i alla fall kom överens om något. Men det är svårt att glädja sig åt det, när texten som kommer lägga grund för förhandlingarna i Paris nästa år är så… intetsägande. Det borde inte förvåna. Att tro på att de internationella klimatförhandlingarna faktiskt ska leda till ett ambitiöst avtal som förhindrar en uppvärmning på 2 grader, är liiite på samma nivå som att tro på tomten. Men i år var förutsättningarna så bra, och förväntningarna så höga. Jag trodde på riktigt att mötet skulle bli framgångsrikt. Att tomten skulle komma med ett finfint avtal i sin säck.

Så hur går vi vidare härifrån till Paris och COP21? Det ser inte helt bra ut inför det avgörande mötet i Paris nästa år. Men vi vet sedan länge att de internationella förhandlingarna inte är det ensamma svaret på klimatförändringarna. De stora utsläppsminskningarna runt om i världen sker på nationella och lokala initiativ – länder, regioner och städer bestämmer sig för att gå före. Föregångsländer som investerar stora pengar i förnybar energi och genomför ambitiösa utsläppsminskningar är avgörande för planetens framtid, och Sverige kan absolut vara ett sådant land.

Spelar det roll?

Precis som många andra hemsöks jag ibland av tankarna på att det jag gör inte spelar någon roll. Att jag är så liten i världen, alldeles för liten för att åstadkomma någon betydelsefull skillnad. De allra tyngsta besluten har alltid verkat tas på internationella toppmöten långt ifrån den värld jag lever i, och inte ens som observatör på självaste COP hade jag någon stor chans att påverka. Reste jag till Lima för att surfa, äta kaktusfrukt och turista? Dricka majs-läsk och titta på lamor? Jag ville ju förändra världen.

Men mitt inlägg tar inte slut här!! För det är faktiskt så att vi i Sverige har otroligt mycket inflytande i världen! Vi har de ekonomiska förutsättningarna och en hel del utsläpp att skära ner på. Så många på den här jorden, bland annat invånare i de länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna, har ingen makt. De har inte de ekonomiska musklerna eller möjligheterna som vi har, och många länder släpper inte ut särskilt mycket själva. Vi svenskar har däremot några av världens största ekologiska fotspår. Vi har deras öde i våra händer.

Nu menar jag inte att du och jag ska bära allt ansvar för jordens framtid på våra axlar. Men det finns också så mycket vi kan göra. Engagera oss. Äta vegetariskt. Ta tåget eller bussen. Ge regnskog, vaccin eller skolböcker i julklapp. Göra kåren, lägret, hajken eller mötet till det mest miljövänliga någonsin. Det vi scouter gör, med eller utan scoutskjortan på, spelar verkligen roll.

Två av världens underverk

För två dagar sedan såg jag ett av världens sju underverk, inkastaden Machu Picchu. Jag satt och tittade ner över ruinerna och bergen, tappade andan av hur vacker världen kan vara. Men Machu Picchu är ingenting i jämförelse med det underverk jag och över 40 miljoner andra är en del av – den fantastiska internationella scoutrörelsen. Under COP20 har jag gått runt med en lila tröja med orden ”Scouts – creating a better world”. Jag bar den med stolthet eftersom jag vet att det är sant.

Sååå… eftersom världens ledare är lite sega och handlingsförlamade, så är det visst upp till oss att rädda världen och skapa framtiden vi vill ha! Och vi är redo, eller hur?

En sista kram från Peru

Linnéa Andetsson 




Det här inlägget postades i Konferenser, Påverka världen, Reseberättelser, Rover, Samhällsengagemang, WOSM av Scouterna Internationellt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>