Rebecca och Alma på stort, internationellt roverläger i Italien!

”Dear Rebecca, I really hope that this camp proved to you that the world is just a whole big family where we all are just brothers and sisters. I hope you realized that together we can really change the world if we keep dreaming and working for these dreams to become true. I wish you to have many more beautiful adventures. You are beautiful! With love, Giulia” (En av våra scoutledare.)

Att ligga och kolla upp på stjärnorna med en österrikare som inte kan få dig att sluta le. Eller att ha ”siesta” med 2 spanjorer mitt på ”gågatan” för att det är ett av de få ställena med skugga, samtidigt som magen krampar av allt skratt. Att under ett lägerbål sjunga ”Jag vill vara din Margareta” samtidigt som Salah från Egypten dansar något, (som i alla fall är tänkt), ska likna egyptisk dans och se de från Burkina Fasos förskräckta miner när de smakade djungelvrål (bland det bästa jag sett). Det var det som gjorde Route Nazionale 2014 för mig så speciellt, alla dessa små stunder som jag aldrig hade fått uppleva annars om jag inte åkt.

Allt började med en väntan på Alma från Skåne på Roms flygplats i 8 timmar eftersom jag flög från Stockholm. Alma som jag visste vem det var, men inte kände. Hon skulle vara min enda trygghet från Sverige men blev mycket mer än bara en trygghet, hon blev min vän.

Jag hade hunnit börja känna mig riktigt hemma på flygplatsen när jag med skånska flaggan viftandes mötte henne. Vi upptäckte då att vi inte hade något tält på grund av lite missförstånd och jag kan avslöja redan nu att vi senare upptäckte att det verkar vara en oskriven regel att ha med sig sitt lands flagga när man åker på internationella läger… Skämdes lite smått ibland bredvid alla de andra fina internationella flaggorna, men inga sura miner för det, vi fick lära ut lite svensk geografi bara.

Vi spenderade första dagen tillsammans med ukrainska Sofiia med lite typiskt turistande i Rom, det vill säga Colosseum, pizza och pasta. Vi mötte sedan upp våra italienska ledare och lite andra internationella scouter från bland annat Libyen, Burkina Faso och Frankrike. Mitt äventyr hade börjat redan på Arlanda, men nu skulle det börja på riktigt.

Clan Africa, som bestod av mig och Alma från Sverige, Salah från Egypten samt 5 stycken från Burkina Faso, var samlad och nu skulle vi möta upp de 34 italienska scouterna från Udine, Bari och Napoli, som vi tillsammans skulle vara Clan 17 med under lägret.

Första dagen tillsammans besökte vi ett ”ungdomsfängelse”. Våra ledare berättade för mig att de inom scoutingen försöker jobba för ett bättre samhälle för alla och det första steget är att ha en förståelse och respekt för varandra. För att få det är det därför viktigt att dela erfarenheter för att inse att vi alla egentligen är lika fastän vi är olika. (På ett ungefär i alla fall, även om det inte är ordagrant vad han sa var det ändå principen som jag tog med mig hem och hoppas på att få ser mer av i scoutingen i Sverige.)

I en natur så vacker att den många gånger lämnade en mållös vandrade vi sedan tillsammans i 4 dagar i Neapel. För scouterna från Burkina Faso var det en utmaning eftersom de aldrig vandrat med ryggsäck förut, men de kämpade på och klagade inte en enda gång, inte ens när en av dem halkade omkull i leran haha.

Vi var uppdelade i matgrupper som vi åt och lagade alla måltiderna med, så alla internationella hamnade i varsin grupp tillsammans med två italienare. Min grupp var så gullig mot mig att jag många gånger blev rörd. Trots språksvårigheter eftersom engelskan inte var deras starkaste sida, så gick det inte att missa att de oroade och brydde sig mer om hur jag mådde än de själva. Så fina att jag fortfarande blir helt varm inombords av att tänka på dem.

De var inte de enda som tog mig/oss under deras vingar. Två italienska systrar som kunde, men framförallt vågade, prata engelska stod alltid redo vid vår sida att översätta när våra engelsktalande ledare inte fanns i närheten. Vi behövde aldrig ens fråga, trots att det var kämpigt för dem ibland försökte de alltid hjälpa oss och det var för mig något riktigt fint. De hade inte behövt hjälpa oss, men för dem var det en självklarhet.

Vi blev även utsprida i olika tält och ett riktigt ”wow”-tillfälle var för mig när jag låg och höll precis på att försvinna in i drömmarnas värld när jag insåg att: ”Jag ligger någonstans i Italien med Roberta från Italien till höger om mig och Florence från Burkina Faso till vänster och ingen av oss talar något gemensamt språk, samtidigt som Salah från Egypten ber utanför på något språk jag inte heller förstår.” Det gjorde mig så hög på livet att jag hade svårt att ligga still och jag känner fortfarande ett litet rus i kroppen så fort jag tänker på det smått magiska och mäktiga ögonblicket.

Efter vandringen rörde vi oss sedan mot det stora lägret i San Rossore i Pisa. I matchande tröjor anlände vi och trots att jag bara känt dessa människor i ungefär halv vecka kände jag att det var min clan som jag var stolt över att tillhöra. Främlingarna var inte längre främlingar och att känna så efter endast ett par dagar tillsammans var en fantastisk, obeskrivlig känsla.

Jag insåg inte heller förrän min ledare sa det, att vi skulle få uppleva något historiskt. Denna typ av läger sker bara ungefär var 30:e år berättade han och nu stod jag där och skulle vara en del av det. Det var mäktig, riktigt mäktigt.

Vi var inte längre 42 stycket, vi var nu 30.000 scouter från hela Italien där deltagarna var i åldrarna 16-21 år. Det var likt, men även mycket olik ett svenskt, större läger.

Vi var många, det var varmt och vi var i ett naturreservat, så vi lagade ingen mat, utan fick allt
färdigt, det vill säga en hel del baguetter samt pastasallader. (Väldigt italienskt haha.) Religion är även en stor del av scoutingen i Italien, så innan varje måltid tackade vi alltid för maten samt talade de om Gud varje dag vid till exempel morgon- och kvällssamlingar. Trots att jag inte är religiös tyckte jag det var fint, jag fick mig en tankeställare av tanken på att man faktiskt tackade för maten istället för att ta den förgivet. Sedan måste jag erkänna att en timme om dagen om Gud på italienska som man inte förstod ett ord av blev lite segt efter ett tag haha…

Något förståeligt, men ändå verkligen en upplevelse att nämna var vår tandkräm. Som innan nämnt befann vi oss i ett naturreservat och det var en hel del människor. Det skulle betyda en hel del föroreningar, så därför fick vi bara använda godkända tvålar, schampo och tandkräm. Det vill säga samma tvål för att tvätta händer & kläder med som tvålen vi använda till att tvätta kroppen, håret OCH TÄNDERNA med. Det var helt klart utan tvekan bland den äckligaste smaken jag någonsin upplevt, men även fantastiskt roligt att se folks miner när de borstade tänderna. 

Vi gjorde olika workshops på dagarna med olika teman inom lägrets tema ”Coraggio” som betyder ”mod” på italienska och en som jag gick på lämnade verkligen avtryck hos mig. Tillsammans i små grupper började vi med att diskutera problem vi hade i våra kårer, varför vi trodde att vi hade dem och vad vi kunde göra åt dem. Alla hade olika, men även samma, men det fina var att vi alla ville lösa dem. Våra egna men även de andras. En annan övning vi gjorde var att vi alla fick varsin lapp med information om en människa och skulle sedan leva oss in i rollen som denna. Sedan ställde vi oss alla på rad och fick påståenden upplästa för oss. Stämde de tog vi ett steg fram, annars stod vi kvar om det inte var så att det verkligen inte stämde, då tog man ett steg bak. Efter några påståenden var vi alla utspridda och då syntes det så tydligt att vi alla börjar på samma ställe med samma utgångspunkt, men ändå var vi alla så utspridda efter ett tag. Det gav en verkligen en tankeställare om hur vårt samhälle ser ut idag och varför.

Vi avslutade sedan med att tänka tyst för oss själva på våra drömmar och rädslor och fick sedan i uppgift att gå fram till någon i gruppen som vi ännu inte pratat med och berätta om vår största rädsla. Det fick en att verkligen att känna efter och att sedan få dela något så stort med en främling, det var bara fint tycker jag och lämnade kvar spår hos mig.

En dag hängde även alla vi internationella tillsammans. Det var verkligen jätteroligt, som icke-italienare kände man någon slags samhörighet med de andra och med mig hem har jag en massa nya vänner från en massa nya länder.

Eftersom italienarnas scoutskjortor är blå var det som att titta ut över ett hav när alla scouter var samlade vid stora scenen. Den känslan går inte beskriva. Den känslan att stå i ett hav av scouter som sjunger lägerlåten på italienska, en låt där jag inte förstår orden men ändå försöker sjunga med, och känner varje ord.

Jag har gjort mycket kul inom scouting, men jag vågar nog påstå att det här är bland det bästa jag gjort. Känslan under Route Nazionale går verkligen inte att beskriva, ett ständigt lyckorus genom kroppen är det närmsta jag kan komma. Det har nu gått 4 månader sedan jag kom hem och det har nog inte gått en dag utan att jag längtar tillbaka till lägret och alla de fina människorna. Jag rekommenderar så otroligt starkt att åka på internationella läger, wow säger jag bara. Ju mer jag reser och ju mer människor jag träffar, desto mer känner jag att världen är mitt hem och dess folk min familj. Jag kan helt enkelt inte vänta på att få ser mer av den.

”Hi Rebecca, I was very happy to have you in my clan, for me, you are a sister. Miss you. /Florence from Burkina Faso”

Rebecca Söderberg

Alma berättar:

När jag tänker på lägerbålet, när vi sjöng små grodorna, då skrattar jag högt. Där hoppade jag och Rebecca runt och sjöng med 40 scouter från Italien och Afrika.
Fortfarande nynnar jag ibland “È guinta l’ora è giunta il momento” från lägerlåten, samtidigt som jag läser fina texter från de nya vännerna i lägerboken, på både engelska, italienska franska och för mig det helt oförståeliga språket arabiska. Det blev så mycket mer än bara ett litet scoutläger hemma i Sverige.

Ibland var jag frustrerad när ingen förstod mig eller jag dem, det resulterade i att jag lärde mig otroligt mycket italienska av de här underbara scouterna som tålmodigt lärde mig och upprepade vad de sa. Väldigt ofta sprang jag runt med scouter och sjöng, lärde känna nya eller blev retad över min latinamerikanska dialekt under konversationer med spanjorer. Jag pratade med de härliga libyerna som berättade att jag minsann inte hade kunnat ha de shortsen jag hade om lägret hade varit i Libyen. Vi skrattade och berättade för varandra om hur saker och ting är i våra länder jämfört med vad vi upplevde i Italien. Jag fick en otroligt fin kontakt med scouter från andra länder som har en helt annan vardag än vad jag har. Gänget från Burkina Faso som inte kunde engelska hade svårt att kommunicera med italienarna och oss, men inte hindrar väl det till att dansa med dem mitt i natten när de spelar trummor live, och leka nya spännande lekar på franska. Sista natten sov vi för första gången under bar himmel, jag och min nya kompis från Burkina Faso.

Det var två veckor fyllda av så mycket erfarenheter, roliga minnen, nya vänner och skratt. Som vanligt är jag supernöjd med ytterligare en scoutsommar, denna gången med lite extra med mig hem.

Italien blev ett land som jag verkligen vill tillbaka till. Så hoppas jag verkligen på att få träffa i alla fall några av de scouter som jag träffade och min kära svenska scoutkompis som jag lärde känna under vår resa, hon som alltid förstod mig.

Alma Fredika Karlsson

Det här inlägget postades i Internationella läger, Påverka världen, Reseberättelser, Rover av Scouterna Internationellt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>