Scoutluff i Europa #3 Äventyr och storstadsliv i Paris

Tåget tog oss vidare till det ställe som jag lääänge drömt om att få uppleva. På eftermiddagen klev vi av på tågstationen Gare du Lyon mitt i hjärtat av Paris.
Det var verkligen en magisk stund att kliva av tåget och mötas av den stora, gamelmodiga stationen vimlandes av fransktalande, välklädda människor med tidningar i hand. Staden som man hade fått höra så mycket om.

Vi hade haft lite problem med att fixa boende eller ett ställe där vi kunde få upp tältet innan vi åkte iväg, så vi fick försöka finna en lösning på plats. Det fanns en campingplats lite utanför stan och många olika vandrarhem men de skulle alla ha en rätt bra slant och vi ville gärna inte betala alls, eller i så fall bara något litet och symboliskt. Nej, vi var övertygade om att det skulle gå att lösa på något vis. Vi såg det som en utmaningen och spänningen fick oss verkligen att känna att vi var på ett äventyr.

Vår första plan var att sätta upp tältet i en av Paris större parker, men kvinnan på turistbyron bara skrattade och sa att om vi inte blir rånade av något gäng så skulle i varje fall polisen ge oss en mindre trevlig bot. Men vi propsade på att det måste väl finnas någon liten gräsplätt där vi kunde få upp tältet om man gick en liten bit ur staden. ”Walk out of the city!?? Are you kidding with me??” Ännu en gång blev vi idiotförklarade. Hon gav oss rådet om att ta metron – som inte var så hemskt dyr – så långt ut vi kunde och se om vi hittade en villa vi kunde knacka på och höra om vi kunde slå upp tältet i familjens trädgård. God idé tänkte vi och jag fick utökat mitt ordföråd; ”Avez-vous une pelouse que nous pouvons mettre notre tente t-il?” (Har du en gräsmata som vi kan sätta upp vårat tält på?)

En timme senare hoppade vi av metron på slutstationen ”Mairie de Lilas” men vi blev nästan förskräckta när vi kom upp från tunnelbanna och upptäckte att vi fotfarande var inne i centrala Paris med små gator fyllda av folk, våningshus och affärer. Där skulle vi definitivt inte finna några villor. Det enda alternativet vi såg var att fråga folk om vi kunde få sova hemma hos dom. Det var vi dock inte så pigga på då vi i inte ville tränga oss på och få någon att känna sig tvungen att ta hand om oss. Samtidigt drog det dåliga vädret fram och det började regna. Uppgivenheten började krypa sig på men vi fortsatte ned längs en gata och tänkte att vi kunde ju i varje fall rådfråga folk där.


Efter en liten bit stötte vi på två kvinnor med små barn i hand. Jag försökte uttrycka mig på franska då de inte förstod engelska och fantastiskt nog lyckades jag beskriva vårt problem så att de förstod. Tyvärr kunde de inte hjälpa oss, men plötsligt så säger den ena ”Attandez…” (Vänta). Hon ringde ett samtal det visade sig att det inte ledde någon vart. Plötsligt öppnade sig himlen och regnet vräkte ned. Åskan mullrade och vi sökte desperat skydd inne på ett café.

Inne på cafét mötte hon upp med mamman till ett av barnen som hon hade passat. De pratade snabbt med varandra på franska och vi förstår att de pratar om mig och Troels då mamman tittade granskande på oss. Kanske var det scouthalsdukarna vi bar eller så var det det faktum att vi var två halvt uppgivna ungdomar vilsna i Paris, i vilket fall så beslöt hon sig för att lita på oss främlingar och erbjuda boende över helgen. Vi blev så lättade och tacksamma på en gång. Denna gången hade vi haft turen på vår sida.

Mamman visade sig kunna prata ganska bra engelska och bodde bara ett kvarter bort på fjärde våningen i ett hus med stor altan och utsikt över gatan. Hon var mamma till två väldigt söta barnen, dottern var 7 och pojken var 4, och hade en man som liksom mamman var trevlig och visade bara välvilja gentemot oss. Vi fick sova i pojkens barnkammare och veta att vi skulle känna oss som hemma.

På kvällen bjöd de på god middag och typisk frank ostbricka. Wow tänkte vi, kunde det bli mycket bättre? Vi fick ju verkligen uppleva den lokala kulturen och dessutom hade vi fått lite mer sällskap :)

Dagen därpå blev vi bjudna på en supergod frukost med croissanter direkt från Boulangeriet. Efter frukost begav vi oss iväg för att upptäcka Paris! En fantastisk stad, så mycket att se och vi fyllde nästan kameran helt och hållet. Vi fick inte bara se alla storslagna byggnader, utan även uppleva de små gatorna, de mysiga butikerna och caféerna. Jag fick beställa min efterlängtade, riktiga baguette från en av Paris ”baguetterior” och se Eiffeltornet och Troels fick träffat en vän som han hade jobbat tillsammans med på Jamboreen. Nicholas hette han och han passade på att visa oss runt och berätta lite om staden.

Den kvällen stod jag och Troels för kvällsmat och dessert som ett tack för att vi fick bo hos familjen. Det var mycket uppskattat och vi satt länge uppe och pratade, lyssnade på fransk musik och de berättade om sina äventyr, det visade sig att de också hade varit med om en hel del.

Nästa morgon packade vi ihop våra grejer, tackade familjen stort och gav de två barnen varsin present som vi hade funnit ute på stan dagen innan. Det kändes nästan lite tomt att lämna familjen trots att vi inte känt varandra speciellt länge. Men den vänlighet och hjälpsamhet de uppvisat var ovärderlig. Ja, tänk vad godhjärtade människor det finns, tänkte vi.

Den dagen fick vi utforskat Paris ännu lite mer och souvenirshoppade ett och annat. På kvällen satte vi oss på nattåget som skulle ta oss ända upp till Hamburg i Tyskland. Vi fick dela liggvagn med en Amerikan och två andra Svenskar som var ute och luffade liksom vi. Det visade sig att vi hade haft ganska olika upplevelser, det andra paret hade bott på hotell och varit ute och festat en hel del liksom Amerikanen som fortfarande var lite bakfull men som hade varit ute och rest i en hel månad, sovit på vandrarhem och hos kompisar. Tillsammans hade vi en trevlig kväll med kortspel och mycket skratt.

Hela natten tuffade tåget fram och på morgonen vaknade vi i Hamburg. Där stannade vi bara väldigt kort, vi hann ta en liten tur i staden, handla in lite billigt tyskt godis för att sen ta sista tåget hem.

Resan hem kändes lång. Kanske för att resan snart var slut, men kanske också för att vi såg fram emot att komma hem och träffa familj och vänner. Vi hade fått uppleva otroligt mycket och hade mycket att tänka och reflektera över. Det hade varit en utmaning att hålla kostnaderna nere men vi tyckte vi hade fått bo, äta och uppleva mycket och bra för de 6 000 kr som det hela hade gått på, inkl. interrailkorten.

Vi är båda överens om att vi vill ut och se mer av världen! Upptäcka mer av den internationella sidan av scouting som för oss redan har öppnat upp för många möjligheter genom kontakterna från Jamboreen. Vi kan bara rekommendera andra att våga ta sig ut i världen på äventyr – utforska, utmana och träffa nya människor! Och så får man för tusan inte glömma vilka möjligheter och fördelar det medför att ha halsduken på och visa att man är ”Proud to be scout”. 

Emelie Blondin, 18 år från scoutkåren Finn Lund och Troels Kristensen, 19 år från Kattegatspejderne i Danmark 
Det här inlägget postades i Reseberättelser av Scouterna Internationellt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>